Ytbehandling

Ibland känner man sig som en misskött bil, i stort behov av lite omvårdnad. Och det som allra mest utsätts för miljöns påverkan är ansiktet. Jag kan inte påstå att jag lägger ner mycket tid på att vårda varken min bil eller mitt ansikte. Men när man tycker att man ser ut som en albinoapelsin i huden, vit och storporig, då kan det vara dags för ett av de sällsynta besöken hos en hudvårdsterapeut. Jag fick ett presentkort till julklapp och på Alla Hjärtans Dag tänkte jag unna mig lyxen av en ansiktsbehandling. Det är med stor förväntan jag kliver in genom dörren till salongen.

Jag tas om hand av en ung terapeut som visar vägen till ett rum med dunkel belysning, ljuslyktor och avslappnande musik. ”Vill du ha ryggmassage först”, frågar terapeuten. ”Nej, jag vill inte ha ryggmassage, utan det är ansiktet som ska tas om hand”, svarar jag mycket tydligt och bestämt varpå jag i rask takt också tackar nej till ögonbryns- och fransfärgning.

Sedan är det dags att bli skärskådad. I starkt ljussken lyfts det på lugg och hakor ända bort till örsnibbarna. Det trycks och dras i huden. ”Hur rengör du din hy? Förstår du inte att det är alldeles för högt phvärde i din olivoljetvål? Blir du blank i ansiktet? Vad heter ansiktskrämen du använder?” Där ligger jag som en gammal bil med rostangrepp och rejält matt i lacken. Kanske lika bra att bli skrotad direkt. Tydligen tycker terapeuten i alla fall att det är värt ett försök och jag får ligga i ett moln av ånga i tio minuter. Det för tankarna tillbaka när man var liten och täppt i näsan och fick sitta vid köksbordet med hett vademecumvatten och en handduk över huvudet som gjorde att fräknarna bleknade på den rödvarma hyn. Vart tog förrestan alla mina fräknar vägen? Kan det vara så att de till slut tröttnade och tänkte att ”Ja, du kärring, nu när du envisas med att smörja på dig allt klet som gör att vi kvävs, då drar vi för gott. Och du kan stå där med dina foundations och penslar och puder. Vår tid tillsammans är över!” Jag börjar nästan dåsa bort i mina fräknetankar när nitiska fingrar börjar klämma på min stackars plåt. Men nog tycker jag att hon hoppar över ganska många ställen. Kan det vara så att min olivoljetvål ändå funkar rätt bra? Eller är det måhända så, att albinoapelsinen börjar ruttna och det inte finns mera att göra?

Nu väntar ansiktsmask och jag vågar inte tacka nej till handmassage som faktiskt är skön, men kladdig. Ansiktsmask och handkladd ska sitta i tio minuter och där ligger jag ensam i skumrasket och lyssnar till musiken. Då börjar det klia vid näsborrarna och jag vet att jag inte kan använda mina händer eller röra mig i ansiktet. Att hon inte erbjöd vaxning av överläpp eller plockning av näsborrehår, när hon ändå var i tagen? Till slut blir jag ändå befriad och rentvättad och allt är klart. Men jag har bett att få bli sminkad också. Bara på kul, för att kanske få någon idé till förnyelse. Jag vet innerst inne, att här är jag ute på tunn is. Men jag lugnar mig med att det kan väl inte bli så illa, att jag inte vågar visa mig på stan. Och det är ganska nära till bilen. Innan jag går upp till övre plan och det skarpa dagsljuset har jag ett elände att få ner min lugg, som efter en timmes bakåtvåld bestämt sig för att anta tuppkammodell. Jag ger upp och styr kosan mot sminket.

”Nu lägger jag på ett serum, säger terapeuten. Det går på djupet och behandlar. Och sedan blir det en färgad ansiktskräm. Men så tar jag lite puder över det, som jämnar ut linjerna.” Linjerna, det är ett annat ord för rynkor, förstås. Och det verkar som att det är en jädrans massa linjer i apelsinskalet för här pudras det på, vill jag lova. Sedan lite rouge och sen är det dags för ögonen. ”Du är grönögd, säger terapeuten, så jag testar lila skugga och så en kajalpenna runt ögonen.” Äntligen färdig! Det stramar i ansiktet men jag är vid gott mod när jag närmar mig spegeln. Och kan ni tänka er! Apelsinalbinon har blivit en rugguggla! Bara si så där med keramikstela kinder, lilasvarta ögonhålor och med luggen käckt på svaj! Jag betalar en rejäl summa, trots presentkortet, och går mot bilen med blicken stadigt i backen.

Väl hemma väntar vatten, olivoljetvål och min härliga mjuka ansiktskräm. En liten svindyr förpackning innehållande ett serum försvinner in i badrumsskåpet. Jag erkänner att jag föll för trycket. Linjerna ska ha sitt. Två droppar om dagen som går på djupet, enligt fröken Terapeut. Undras om fräknarna lurar där nere i avgrunden och kan tänkas återvända? Eller vill de bara vila mot en persikohy, inte mot ett gammalt apelsinskal?