• Karin och Mattias Västerlund är vana vid att alltid ha barn i huset. Just nu har de tre familjehemsplaceringar samt två biologiska barn som bor i hemmet mellan Hjorted och Totebo. ”Vi gillar när det är liv och rörelse och kommer själva från familjer där det alltid funnits mycket folk.” Foto: Lena Dahlberg

Mattias och Karin har haft familjehem i tio år

”Det skulle bli tomt och konstigt utan alla våra barn”

Att vara en familj som tar emot barn i behov av tillfällig eller varaktig omplacering, ett så kallat familjehem, är inte alltid en dans på rosor. Men för Mattias och Karin Västerlund har det aldrig varit någon tvekan. – Vi vet inget annat, det har blivit vår livsstil att stötta familjer och barn som behöver oss.

En mycket nyfiken tvååring som undersöker kameraväskan och gärna vill få ett ord med i laget. En 13-åring som slötittar på tv med mobilen i hand och en 18-åring som sover. Hemma hos familjen Västerlund i Karlebo, mellan Hjorted och Totebo, är det lugn och ro denna mellandag.

– Det kan se väldigt olika ut här. Nu bor två av våra biologiska barn hemma, och vi har tre ”extrabarn”, men telefonen kan ringa när som helst om det finns barn som behöver en akut placering.

Ung kontaktfamilj

Mattias och Karin Västerlund flyttade till Karins föräldragård 1992. Albin föddes året därpå och den lilla familjen kände att de gärna kunde bli fler på en gång.

– Både Mattias och jag är vana vid att det rör sig mycket folk i familjen. Vi har stor släkt och tyckte väl att det kändes tomt att bara vara vi tre, säger Karin Västerlund.

– Vi anmälde oss som kontaktfamilj, men fick inte vår första placering förrän efter ett år, en sexårig tjej som kom till oss var tredje helg.

– Det tar ju ett tag att utredas och sedan ska barnet matchas med lämplig familj. Det är därför det är viktigt att socialen har många olika familjer att välja på.

Bryter inte banden

Att vara kontaktfamilj, då du oftast har barnet var tredje helg, är ett bra sätt att börja på för den som är intresserad av att finnas till för familjer i behov av avlastning och hjälp.

– Då är inte vårt hem det primära, men när barnet är här ska det såklart vara som en i familjen.

– Är du ett familjehem är barnet här på heltid. Det är viktigt att veta att det ingår i uppdraget att hålla kontakt med barnets biologiska föräldrar. Man bryter inte de banden, utan barnet får istället en familj till när de kommer hit, säger Karin Västerlund.

– Målet är ju faktiskt att vi ska jobba oss arbetslösa, tillägger Mattias Västerlund. Vi ska sträva efter att barnet ska tillbaka till sin biologiska familj, eller i alla fall få så bra kontakt som möjligt med sitt biologiska nätverk.

Både akut och planerat

Paret Västerlund hade flera ”kontaktbarn” under en tioårsperiod innan de anmälde sig som familjehem 2004.

– Det kan se väldigt olika ut med placeringarna. Det beror också på vad man sagt fungerar att ta emot. Nu har vi varit kontaktfamilj sedan 20 år tillbaka, och familjehem i tio år, så vi vet vad vi klarar.

– Ibland kan det handla om riktigt akuta placeringar. Ett samtal mitt i natten och ett par timmar senare tre barn som behöver lugn och ro i väntan på utredning.

– Men oftast är det betydligt mer framförhållning än så. Är man ny som familjehem ser det annorlunda ut än om man har många års erfarenhet.

Albin, 21, Rebecca, 19 och Anton, 18 är Karin och Mattias biologiska barn. Hur ser de på att dela mamma och pappa med fler barn?

– De är födda in i det här livet och vet inget annat. De gillar inte när det blir bråk och stök, som det ju kan bli ibland, men det positiva överväger.

Gillar liv och rörelse

Karin och Mattias Västerlund är noga med att påpeka att det inte alltid behöver handla om barn som kommer från familjer i misär.

– Alla familjer kan hamna i en situation där de behöver stöd. Det kan handla om plötslig sjukdom, skilsmässa eller något annat som gör att barnet behöver en tillfällig placering.

– Men visst är det vanligt att kaos, droger eller våld finns med i bilden.

Trots att livet ibland blir upp-och-ner och det uppkommer jobbiga situationer tvekar inte Västerlunds om sin livsstil.

– Att kunna följa barnets och familjens utveckling – det är sann glädje! Det här är inte ett jobb, det är verkligen ett sätt att leva.

– Vi gillar när det händer saker, när det är liv och rörelse. Det skulle bli väldigt tomt och konstigt här om vi inte hade alla våra barn.

Ev citat:

”Det är viktigt att veta att barnen inte alltid är tacksamma över att få en familj till. Vi kan möta både aggressivitet och ifrågasättande. De har ju ryckts bort från sina biologiska föräldrar.”

Familjen Västerlund

Karin och Mattias, med de biologiska barnen Albin, 21 (har flyttat hemifrån), Rebecca, 19 och Anton, 18. Dessutom tre ”extrabarn” som är 15, 13 och 2 år gamla. Och hunden Ricci.