• Lena Strömbäck har haft diagnostiserad struma i sju år. Det har varit många jobbiga år med både operation och många mediciner. Nu som först hoppas hon på en vändning. Foto: Lena Dahlberg

Lena börjar äntligen tro på en framtid igen

”Många är drabbade av struma – ofta utan att veta om det”

Hög puls, svettningar, skakningar och hyperaktivitet. Och väldigt trött. När Lena Strömbäck började utredas visade det sig att hon hade 112 av 120 möjliga symptom för struma. – Det har tagit många år innan jag fått rätt hjälp, men nu börjar jag tro att jag ska kunna få ett hyfsat normalt liv trots allt.

Lena Strömbäck har alltid varit i farten och hon älskar att engagera sig i både sång och dans. Men en dag sa kroppen ifrån – genom att hon inte blev gravid.

– När jag var 24 år försökte jag och min man få barn, men lyckades inte. Trots många jobbiga år av fertilitetsutredningar hittade man ingen direkt orsak. Det fanns heller ingen misstankte om att någon sjukdom kunde ligga bakom svårigheten att bli gravid. När jag var 30 föddes vår första dotter Sara med hjälp av IVF.

Symptom över en natt

När Sara var ett år fick Lena Strömbäck plötsligt en rad oförklarliga symptom. Hon svettades, hade mycket hög puls och högt blodtryck, skakningar, huvudvärk och var hyperaktiv.

– De här förändringarna kom nästan över en natt. Mina närmaste tyckte jag skulle lugna ner mig – jag var superspeedad dagtid och samtidigt helt slut.

Lena Strömbäck tog kontakt med sjukvården och det togs en rad prover. Dagen efter, en söndag, ringde en läkare till hennes mobiltelefon.

– Han undrade var jag var och sa att jag genast måste hämta ut medicin på ett apotek. Han sa att jag hade giftstruma och att jag måste bli inlagd med en gång.

– Antagligen var det graviditeten som utlöste sjukdomen, men den kan även vara ärftlig.

Operation – men fortsatta problem

Det här var våren 2007 och nu följde medicinering och täta läkarbesök. Lena Strömbäck rasade i vikt, 25 kilo på tre månader, och fortsatte att må dåligt. I februari 2008 opererades hon.

– Den typiska ”struma-knölen” syntes inte utanpå, den hade växt inåt och antagligen tryckt på mina stämband. Efter att kirurgen tagit bort den fick jag en klarare röst. Det var väl också det enda positiva.

– Jag trodde att mitt nya liv skulle börja efter operationen, men det blev snarare tvärtom. Istället för att jag hade producerat för mycket sköldkörtelhormon, blev det nu för lite.

Hon började äta Levaxin, en medicin som innehåller ett konstgjort hormon. Den används när sköldkörteln inte kan producera hormonet tyroxin.

– Medicinen fungerade inte och jag krampade på grund av kalkbrist.  Sammanlagt åt jag 43 tabletter om dagen av olika mediciner.

Hoppet finns kvar

På den här vägen har det fortsatt. Det är nu snart sex år sedan operationen och Lena Strömbäck mår i stort sett inte bättre nu än när hon fick diagnosen giftstruma. Trots det vågar hon tro på att sakta men säkert bli bättre.

– Sedan i höstas har jag kontakt med Universitetssjukhuset i Linköping och de har börjat om från början med mig. Det var som att komma till himlen! För första gången blev jag tagen på allvar och lyssnad till.

– De satte ut alla mediciner och tog nya prover. Nu provar de sig fram för att se vad som passar just mig.

– Jag kommer nog aldrig bli helt frisk, men bättre än jag mått de senaste fem, sex åren. Det har varit ett helvete och jag har många gånger tänkt att det vore bättre att dö, men nu har jag fått både hoppet och livsgnistan tillbaka. Mycket tack vare min mamma och de vänner som orkat stanna kvar.

Vill hjälpa andra

Anledningen till att Lena Strömbäck vill berätta om hur hon mått under de här åren är att hon hoppas kunna hjälpa andra med samma sjukdom.

– Jag tror det är många som har struma utan att veta om det. De blir kanske inte rätt diagnosticerade eftersom symptomen kan vara väldigt allmängiltiga.

– Att jag är den jag är, envis som sjutton, har hjälpt mig. Jag hoppas att min berättelse kan få andra att reagera och få hjälp i tid.

Lena Strömbäcks motto:

”Styrka är att klara säga nej för sin hälsas skull, trots att man egentligen vill säga ja...”