• Vyn över ett nedsläckt Manhattan.

En udda semester

Charmen med att resa är att man aldrig riktigt vet vad som ska hända. Man kan hamna på en loppmarknad långt utanför Budapest och inte veta hur man ska ta sig hem. Man kan kan ta en drink på en källarbar i Berlin, och upptäcka att ens bord är en likkista med ett plastskelett (hoppas jag!) i. Man kan få den godaste måltiden man någonsin ätit, utan att ha en aning om vad det var man åt.

Det senaste exemplet på detta är när vi skulle till New York förra hösten. Visst hade vi hört att det skulle bli oväder, men min New York-födda kusin skrattade luttrat och sa: Dom ska då alltid överdriva!

Den här gången visade det sig dock att myndigheterna hade rätt i sina varningar. Stormen Sandy blev en av de värsta i New Yorks historia. Två av dagarna fick vi inte gå utanför dörren, utan låg på rummet, åt chips och kollade på tv, medan vi funderade på om fönsterrutorna skulle hålla.

Det gjorde dom, och när Sandy hade bedarrat var vi rastlösa och redo att göra New York. Tyvärr var New York inte redo för oss. Halva Manhattan var strömlöst, inga tunnelbanor gick och det mesta var stängt. Vi bodde i Brooklyn och inga taxichaufförer ville köra över bron till Manhattan, så vi gick gatorna upp och ner i vårt kvarter i en vecka. Mysigt så klart, men kanske inte riktigt vad vi hade tänkt oss.

Men vi fick ju uppleva något som inte så många andra har fått: att stå och titta ut över silhuetten av ett kolsvart Manhattan. Och som kvinnan som drev hotellet sa: Det här är ju något historiskt ni får vara med om, ni är i New York och det finns inget att göra!

Det är klart att den här resan blev en av våra bästa ändå. Dessutom: nu har vi ju en perfekt anledning att åka tillbaka.