• Annelie Pettersson med sonen Liam, ett litet charmtroll som gör sig alltmer hemmastadd i Droppstad utanför Gamleby. Foto: Lena Dahlberg
  • Att måla och leka med bilar är några av Liams favoritsysselsättningar.

”Adoption blev min möjlighet – och lycka”

Annelie Pettersson, mamma till Liam 3,5 år

”Välkommen hem Liam!” Den meningen i adoptionsannonsen gjorde säkert många både glada, och mycket nyfikna. Visst förstod alla som såg annonsen att det handlade om en liten kille från Kina, och att det var Annelie Pettersson som var den lyckliga mamman, men hur går det egentligen till att adoptera? Och får man göra det som ”ensam” mamma?

Liam springer fram och tillbaka mellan barnprogrammet på tv, mamma Annelie, leksaksbilen och kakburken på köksbordet. Han tittar nyfiket på mig och ler lite busigt under tiden han ignorerar något Annelie säger. Trotsar lite, precis som vilken 3,5-åring som helst. Men Liam har bara bott i Gamleby i sju månader. Det har varit många nya intryck och mycket att lära.

– Vår vardag rättar sig efter hur mycket Liam orkar. Det är viktigt att ta det i hans takt och att han känner sig trygg, säger Annelie Pettersson.

Alltid vetat

Annelie Pettersson har alltid vetat att hon inte kunde bli biologisk mamma, så att adoptera har aldrig känts främmande.

– Att däremot genomföra adoptionen som singel, var väl inget jag planerat. Åren hade rullat på så jag hade inget val helt enkelt. Om jag ville bli mamma så fick det bli som ensamstående.

– Jag visste att det inte var en omöjlighet. Många länder accepterar inte ensamstående föräldrar, men det finns också de som gör det. Kina är ett sådant land. Jag ville inte sitta där gammal och bitter utan att ha provat i alla fall, ler Annelie Pettersson och skyndar till toaletten med en nödig liten kille.

Utredningen påbörjas

Hösten 2011 lämnade hon in ansökan om så kallad medgivandeutredning till Västerviks kommun. Det är familjerätten som gör en utredning med hjälp av intervjuer och hembesök. Annelie Pettersson gick även en kurs i föräldraskap i Göteborg, tillsammans med andra som skulle adoptera.

– Kommunen är skyldig att ordna plats, men det betyder inte att den finns i närheten. Kursen bekostar man själv.

– Den gick mycket ut på att se vilka som verkligen orkar gå igenom en adoption. Eftersom min syster adopterat tre barn från Etiopien hade jag rätt bra koll. Jag visste vad jag gav mig in på.

Extra kollad

Två referensbrev om lämpligheten som förälder krävs, och det närmaste nätverket är något som kollas extra noga när du är ensamstående.

– Om jag blir sjuk eller skadar mig så måste det finnas andra som snabbt kan ta hand om Liam. Jag har min syster nära och bor granne med mina föräldrar. Det var nog till min fördel.

Kommundelsnämnden skulle sedan fatta beslut och i maj 2012 blev Annelie Pettersson godkänd. Ett beslut som är giltigt i två år.

– Jag skickade in medgivandet till Adoptionscentrum. Detta tillsammans med önskemål om land. Jag hade skrivit Etiopien och Indien, men det visade sig att de inte accepterar ensamstående. Det gör däremot Kina.

Snabbt besked

Annelie Pettersson var nu beredd på att vänta. Vilket kan ta flera år. Men redan i augusti förra året fick hon ett samtal.

– Jag blev både chockad och glad! Så snabbt det hade gått, bara några månader.

Fortfarande fanns det papper som skulle skickas in, och hela tiden risken att bli nekad. I slutet av oktober var matchningen mellan Liam och Annelie Pettersson klar.

– Min syster följde med. Vi åkte den 15 december, två dagar senare träffade jag Liam för första gången. På ett kontor. ”Varsågod, här får du”, sa de och räckte över Liam. Det var en märklig känsla.

– Jag hade ett dygn på mig att bestämma mig, efter det slås adoptionen fast. Juridiskt sett blev jag alltså mamma den 18 december 2012.

Det är starka minnen som väcks till liv när Annelie Pettersson berättar om det fantastiska ögonblicket. Hon kan inte hålla tillbaka tårarna.

Vanlig vardag

Annelie Pettersson tycker att de senaste sju månaderna gått förvånansvärt smärtfritt och att Liams och hennes vardag nog ser ut som många andra småbarnsföräldrars.

– Men vi tar det lugnt och på hans villkor. Han måste få tid att knyta an. Allt det där som ett nyfött barn gör under de första månaderna hade ju inte Liam gjort när han kom till mig. På så sätt är han som en sju månaders bebis.

– Annars är nog Liam som de flesta andra barn i den åldern – trotsig och prövande, men med stor charm, ler Annelie Pettersson mot sitt lilla spexande kakmonster.

 

Annelie Pettersson, 41

Familj: sonen Liam, fyra år i december, föräldrar och syster med familj

Husdjur: hunden Trigger och katten Bonus

Bor: gården Droppstad utanför Gamleby

Gör: just nu föräldraledig, annars djursjukskötare på Gamleby Distriktsveterinärmottagning